Söndagsångest
Har sådan fruktansvärd söndagsångest. Kan knappt andas. Det börjar övergå i en panikångestattack. Men är inte riktigt där än....
Är så trött på detta liv. Det är så inrutat. Så fyrkantigt. Jag kan inte ta mig ur det. Ingen kan ta sig ur det. För även om du har miljoner på banken, så hittar stressen och mörkret dig ändå. Det spelar ingen roll. Vi är fångar i vår så kallade "frihet". Grejen är att vissa av oss är mer anpassningsbara än andra. Vissa av oss kan gå till ett helt värdelöst jobb på morgonen, komma hem på eftermiddagen, steka lite kemikaliska köttbullar, se nåt tråkigt tv-program, gå och lägga sig - sedan upprepa det i minst 45 år.
Det är tragiskt och det enda folk gör är att längta ihjäl sig efter semestern. De där 4 veckorna i juli. Är det bara jag som tycker det låter så fruktansvärt M E N I N G S L Ö S T ? Så ångestladdat.
Själv klarar jag knappt av tanken på att livet kommer se ut så.
Ironiskt nog så provar jag på det just nu. Jag sitter i en reception. Måndag till fredag. 1 vecka av 4 har jag genomlidit. Imorgon är det vecka 2. Och vad gör jag? Jo, jag skannar in fakturor, kopplar folk till annat folk, sprättar upp kuvert, säger "god morgon", dricker 10 koppar kaffe innan klockan ens slagit 11, ler mina falska leenden och pratar med tillgjord röst. Ungefär så ser mina dagar ut. Imorgon är det måndag.
Är det det som är livet? Pallar folk för att de får betalt? Hur pallar folk i kvinnodominerande yrken? Där yrket både är slitsamt och olönsamt? Typ i äldreomsorgen eller sjuksköterskor. Hur gör de? Och NEJ, det är inte den starkaste som överlever, det är den mest anpassningsbara som överlever. Jag är inte en av dem.
Jag tror jag inte kommer uppleva min 20årsdag.
