I det individualistiska samhället blir vi alla ensamma
Tänker att jag ska vara anonym. Inte gå ut med vem jag är. Vad detta kommer att resulteras i, har jag ingen aning om. Men har på senaste tiden klottrat för mycket i "anteckningar" på mobilen. Ett tecken på att jag behöver skriva av mig. Offentligt. Tankarna och ångesten behöver skrivas ned. Och kanske dyker jag upp på Googles sökmotor när någon söker på "depression", "deprimerad", "nedstämd" osv mitt i natten. Som i natt. Då ångesten kom krypandes, smygandes och attackerade hela kroppen. Förlamade en. När det inte längre gick att andas.
Så är de flesta av mina nätter. Nätter som alltid lyckas skära upp ångesten. Skära lite till i det svarta. Det mörka. Det som gör att jag inte kan andas längre. När ilskan över samhället övergår i gråt och kallsvettningar istället. När tankarna är för mörka för att ens kunna sägas, viskas till någon. När det är för svart, mörkt och ensamt i mitt huvud.
I det individualistiska samhället blir vi alla ensamma.
