Sömnlösa nätter
Jag är rädd. Rädd för det mesta. Ligger ofta och grubblar om det här på nätterna. Om döden mest. Och jag vet inte varför det blivit just såhär. Som liten kunde jag vara vaken hela nätterna för att jag inte vågade somna sist i familjen. (Redan då hade jag ångest, men det var väl på ett mer konkret sätt.) Nuförtiden är det ångest och hjärnspöken som håller mig vaken. Rädslan ligger främst i att jag en dag kommer söka upp en läkare, be om sömntabletter, få de utskrivna och...
Sedan kanske jag gör det. Tar det där steget. Jag är rädd, nu, i stunden. Denna natt. Men i mina anteckningar på mobilen, kan jag urskilja perioder då jag inte är det minsta rädd. Inte för någonting alls. Då är jag en fara. En fara för mig själv. Då är det inte långt till döden.
Dessa onda spiraler, rundgångar - eller vad man nu vill kalla det - resulterar i rädsla. En rädsla jag inte kan hantera särskilt bra.
